Ellen Hedbys nära döden i Tyskland: ”Jag har aldrig varit så rädd”

Det var tänkt som en tävlingsturné i Europa med start i februari. Ellens plan var att först tävla i Belgien och sedan, under påskhelgen, avsluta med att tävla i U25-klasserna i mäktiga Aachen i Tyskland, dit hon fått en inbjudningsplats.
Tävlingarna i Belgien genomfördes enligt plan.
Sedan började helvetet.
– Från att jag kom hem från Belgien var jag sjuk fram och tillbaka. Jag fick hög feber, ont i halsen och hade en jättesliten hes röst i flera veckor. Det gick inte över, säger Ellen Hedbys.

Hon går runt med ständig huvudvärk och knaprar Alvedon. Vaknar upp med feber och halsont, men biter ihop. Med Aachentävlingarna som morot kämpar Ellen Hedbys vidare. På schemat finns även jobb från sju till sju på en anläggning i en annan tysk stad.
Hon åker dit och installerar sig.
Hon jobbar en dag.
Hon jobbar två.
När hon sedan är på väg hem drabbas Ellen av vad hon beskriver som en speciell sorts feberattack.
– Man brukar tala om panikattacker psykiskt men det här var som att kroppen fick en panikattack, som en feberchock. Jag hade ingen termometer med mig men jag måste ha haft 41 grader, säger Ellen.

Regnet öser ner på autobahn mitt i feberchocken. Ellen gör ett stopp på en bensinmack, trycker i sig två Alvedon, en energidryck och en Magnum Mandel-glass. När febern gått ner känner hon sig paniskt varm. Svetten rinner. Eller fortsätter färden och kör de två timmarna hem med nervevade rutor i hällregnet på autobahn för att svalka sig.
Hon lyckas ta sig hem, äta en bit och kastar sig sedan i sängen. Hon vaknar upp med en vanvettig muskelsmärta hon inte känner igen. Hon ringer 1177.
– De sa att så här ont ska du inte ha om du är van vid att träna. De förklarade att febern liksom gått in i musklerna, säger Ellen Hedbys.

Hon har så ont att hon knappt kan dra på sig en tröja och beslutar sig för att söka hjälp. Hon tar sig till ett akutsjukhus och har otur när hon efter flera timmars väntan får träffa en läkare.
– Det går över snart, blir beskedet Ellen får.
Läkaren vägrar ta några prover och trots att Ellen visar upp bilder på utslag på kroppen som kommit efter feberattacken erbjuder sig läkaren bara att skriva ut smärtstillande.

När hon åker tillbaka till anläggningen hon börjat arbeta på och berättar för ägarna vad som hänt får hon hjälp. Paret tillkallar läkaren de har på sin privatklinik och Ellen får en tid.
Den här läkaren tar det hela på stort allvar. Ellen undersöks, röntgas och lämnar flera prov. Hon får antibiotika utskrivet. Hon frågar läkaren om det kan vara lunginflammation eller körtelfeber men läkaren känner inte igen symptomen.
Ellen åker hem till lägenheten hon bor i och går direkt till sängs. Det är förmiddag, hon somnar, sover några timmar och vaknar av att telefonen ringer ursinnigt.
– Det var läkaren. Han var superstressad över att han inte fått tag på mig och sa att svaren på proven var jättedåliga och att läget var allvarligt, säger Ellen Hedbys.

Sänkan, det klassiska blodprovet, talade sitt tydliga farliga språk.
En frisk människa har 5 i blodvärde.
Ellens värde ligger runt 300.
Läkaren förklarar att Ellen drabbats av en extremt allvarlig lunginflammation som han inte kunde höra när han lyssnade på Ellens rygg, eftersom inflammationen sitter på framsidan av lungorna. Ett tillstånd som kan leda till döden genom blodförgiftning. När läkaren säger att Ellen måste ta sig till akuten känner hon att hon inte orkar. Hon har 40 graders feber och är helt slut.
– Kommer jag att dö i kväll om jag inte åker in? undrar Ellen.
– Du kommer inte att dö i natt men om du väntar två dagar till dör du ensam i din lägenhet, svarar läkaren.

Morgonen efter får Ellen hjälp att ta sig till akuten. Efter sju timmars feberskakande väntan på en bänk läggs hon äntligen in. En venkateter sätts in och Ellen får omedelbart antibiotika intravenöst. Personalen tar alla upptänkliga tester, Ellen röntgas igen och snart kommer en läkare med ett besked.
– Han hade fått svar på röntgen och sa att min högra lunga var det värsta han någonsin sett på en ung person. Då förstod jag att det var allvarligt, säger Ellen Hedbys.

Sakta blir hon bättre. Men bland all vänlig och kompetent personal Ellen kommer i kontakt med finns det två mindre trevliga undantag. Parallellt med den allvarliga lunginflammationen drabbas hon av svår hosta. Mitt i smärtan känner hon att hon inte får luft. Hon ringer i panik på sjuksköterskan.
– När sköterskan kommer in tittar hon bara på mig och säger: ”Du har inte fött barn, du vet inte vad smärta är. Härda ut”.

När Ellens venkateter byts ut inträffar nästa incident. Nålen byts, men när Ellen senare somnat och sovit i några timmar vaknar hon med en fruktansvärd smärta i armen.
– Jag tänkte att så här ont kan det inte vara rimligt att ha. När jag tittar på armen ser det ut som att jag har en stor ballong i armvecket, säger Ellen.
Sköterskan har satt nålen utanför blodkärlet, vilket fått antibiotikan att lägga sig som en klump under huden. Ellen ringer på panikknappen igen och den här gången är det en sköterska som inser allvaret. Det tar tre dagar då Ellen inte kan röra armen, sedan försvinner ”ballongen”.

Nu är hon sedan några veckor hemma i Höllviken igen och blir ompysslad av sina föräldrar. När hon ligger ner eller går korta promenader känns det förvånansvärt bra, men det räcker med att gå uppför en trappa för att Ellen ska inse hur sjuk hon är. Och om hon reser sig hastigt kommer en omedelbar och extrem huvudvärk.
– Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv som i början där. Nu är jag ute på andra sidan och har fått lite andra perspektiv. Tre fyra läkare har sagt till mig att jag kunnat dö och då ser man saker i ett annat perspektiv. Även om jag inte har hälsan riktigt än är jag jättelycklig över att livet är någorlunda normalt igen. Det jag lärt mig från allt detta är att jag hädanefter ska ta min hälsa på större allvar, säger Ellen Hedbys.